Resan

Dags att kasta loss på riktigt, "point of no return"

Att flytta med hund till andra sidan av klotet kräver ett eget kapittel, timtal med väntetid hos flygbolagens call center för att ordna det hela. (Går inte att boka resa med hund online) Vi lyckades äntligen få platser för oss och hund på samma flyg med KLM i slutet på September 2021 (vi ville inte skicka Smilla med frakt, det skulle förlänga hundens resa betydligt längre) , men så får vi i början på september reda på att de inte kan ta med hunden då de ändrade flygplans typ!

Paniken var nära, att lämna smilla i Sverige var otänkbart. Corona restriktionerna gjorde att flygbolagens trafik var starkt reducerad, som ovaccinerad mot covid gick det inte att flyga via USA, och att resa med hund kan man endast göra om man reser hela vägen med samma flygbolag. Vi lyckades till slut hitta plats med Lufthansa fyra veckor senare, vilket kanske var bra med facit i hand, vi hade nog inte klarat av alla åtaganden annars, och kanske hamnat på psykakuten…

Trots fyra veckor extra tid, klarade vi med nöd och näppe få allt på plats, utan för många misstag. Tack vara hjälp från vänner har vi kunnat lämna lite saker i deras förråd, saker vi inte lyckades hantera innan flytten och några resväskor som ska till Costa Rica som förhoppningsvis våra vänner som kommer på besök kan ta med sig. Flyget skulle gå kl 0615 på morgonen från Arlanda tisdag 26 oktober, vi bokade rum på Sky City hotellet Arlanda flygplats, så vi kunde gå direkt till incheckningen kl 0400 på morgonen.

Mindre än 24 timmar innan flyget gick höll vi på att packa in i det sista, se till att allt var städat, bommat och låst på lodgen. Kl 1900 körde vi sista vändan med RIB båten från Bergholmen, fylld med våra resväskor, båten skulle upp och täckas över för vintern innan vi åkte!, första snön för vintern började falla – som ett tecken på att vi var sent ute! Och det var vi....

Sista turen med resväskorna....

Vi jagade minuter för att kunna hinna med sista bilfärjan från tynningö kl2200. Kristina packade om och packade ned det sista, städade ut ur vårt Attefallshus medan Håkon (Torkild son) Stuvade sin och vår bil till max för att få plats med resväskor och hundbur som skulle med. (Hundburen tog halva bilen!) Torkild kämpade med att täcka båten för vintern, klockan närmade sig 2200.

3 minuter innan sista färjan för kvällen gick, ankom vi färjeläget, en märklig känsla infann sig, point of no return…. Vad har vi missat? Vad har vi glömt? Larmade vi bergrummet? Låste vi med dubbla lås? Är alla papper med? Var tog reservnyckeln vägen? Släckte vi ljuset i bergrummet? Tusen frågor snurrade, samtidigt en insikt att nu är det för sent att kunna göra något, andas bara lugnt, slappna av!

Vi ankom Arlanda vid 2330 tiden med två bilar, 3 jättestora resväskor, alldeles för mycket handbagage, en megastor hundbur, och en förväntansfull hund, som på något vis fattade att vi var på en långresa. (Hundar har en underlig förmåga att förstå oss människor och vad som är på G). Där stod vi framför dörren till Sky City med i princip vad som var kvar av vad vi ägde av materiella saker, på väg att lämna vårt hemland, vår verksamhet och våra vänner, med blandade känslor tog vi avsked av Håkon och Mark som kört oss med alla pinaler mitt i natten till Arlanda.

Avsked är alltid svårt…en märklig blandning av förväntan och vemod på samma gång. Som ”ovaccinerade” visste vi inte om det ens kom att bli möjligt att återvända till Sveriga, var det för sista gång vi var i Sverige? Kom att tänka på följande dikt:

“You always have one foot in two places. You can never be truly happy because, from the moment you leave, you are two selves, and wherever you are one half of you is always calling to the other."

Jojo Moyes

Resan gick smärtfritt för oss alla tre! Smilla hade det nog bäst som åkte dog-business class compartment där kon kunde ligga och sova på sin hundbädd, vi andra fick trängas i ”monkey class” med munskydd…. Men tacket vara att vi led av sömnbrist och dränerad på energi – var vi mer eller mindre medvetslösa under resan.

När man svävar där uppe på 10 000 fot med Atlanten under sig kan man förundras…. att under ett dygn kunna ta sig från Sverige till Costa Rica är ett mirakel om man reflekterar lite. Vi är de första två tre generationer under människans hela existens 300 000 år som har kunnat flyga jorden runt!, coolt va? Komersiella flyget började först på 50 talet –Från Skandinavien med SAS tog det över 3 dagar, 70 timmar till sydamerika med 3 övenattningar och 6 stop. Endast First Class som kostade en hel förmögenhet.

Innan flyget var det båt som gällde över världshaven. På 20 talet flyttade den norska upptäcksresande Thor Heyerdahl med sin nyblivna fru till Polynesien, de reste från Oslo till ön Fatuhiva där planen var att bosätta sig. (bröllopsresa one way ticket till familjens förtvivlan.) Resan gick först med tåg ned i Europa , därifrån ångbåt till Asien, med flera byten, resan tog totalt 12 månader innan de kom fram till Fatuhiva, Tor reste med lätt packning, i baggaget: 1 Smoking, lite klädombyte, en machete-kniv och ett dyrbart armbandsur… Han lyckades betydligt bättre med sin ”decluttering” än vad vi gjorde….

Känn dig priviligerad som till kostnaden av 8-10 fulla matkassar från Ica kunna nå till vilken plats på jorden du vill inom fåtal timmar. Frågan är hur länge du kan det…..med miljökraven som FN Agenda 2030 dyvlat på sina medlemmar höjs rösterna för att begränsa långdistansflyget. Vi som lever nu kanske har prickat den bästa tiden att kunna resa i hela världshistorien, en svindlande tanke eller hur?